Att ha 3 barn, hur är det?
Jag minns när jag blev gravid med Charlie, då var min första tanke: hur ska jag kunna älska ett barn till så villkorslöst som jag gör med Livia?
Det var svårt att ta in, graviditeten var inte rolig heller. Jag hade förmodligen någon psykos som jag inte kollade upp. Jag gick och våndades över barnet i min mage, ville bara få ut det som växte i mig. Men jag tog mig genom hela graviditeten och i samma sekund som Charlie kom upp på mitt bröst så kom varenda en modersskänsla och all kärlek i världen till den lilla pojken som jag inte tyckt om speciellt mycket när han var på insidan. Jag är så tacksam över att känslorna och kärleken till honom kom så fort, det hade lika gärna kunnat gå på andra hållet och fortsatt som tidigare. Och så som jag känner till mig själv som jag var då, för nästan 5 år sedan, så hade jag inte sökt hjälp för det. Nu behövdes det inte ändå, tack och lov.
Men så var det dags igen, Titus visade sig som ett plus på stickan en dag i juni förra året. Då kom alla tankar och oron tillbaka som jag känt en gång tidigare. Det funkade ju att älska två barn, men tre? Hur är det möjligt? Hur ska jag kunna dela på mig själv och på mitt hjärta? Däremot växte min kärlek till Titus redan i magen, den var så stor och fulländad redan innan han var här. Det var inga problem att älska många. Men oron över hur jag skulle kunna räcka till för alla mina barn, som behöver mig lika mycket, men på olika sätt, var stor. Jag minns en kväll då jag bröt ihop och bara grät. Då var jag gravid i 7e månaden och det var inte långt kvar tills Titus skulle komma. Jag berättade för Richard om mina känslor, de där maktlösa, om oron, stressen och rädslorna. Han behövde inte göra mer än att hålla om mig och lova att han skulle finnas där för oss alla - det gjorde allting bättre.
Det var svårt att ta in, graviditeten var inte rolig heller. Jag hade förmodligen någon psykos som jag inte kollade upp. Jag gick och våndades över barnet i min mage, ville bara få ut det som växte i mig. Men jag tog mig genom hela graviditeten och i samma sekund som Charlie kom upp på mitt bröst så kom varenda en modersskänsla och all kärlek i världen till den lilla pojken som jag inte tyckt om speciellt mycket när han var på insidan. Jag är så tacksam över att känslorna och kärleken till honom kom så fort, det hade lika gärna kunnat gå på andra hållet och fortsatt som tidigare. Och så som jag känner till mig själv som jag var då, för nästan 5 år sedan, så hade jag inte sökt hjälp för det. Nu behövdes det inte ändå, tack och lov.
Men så var det dags igen, Titus visade sig som ett plus på stickan en dag i juni förra året. Då kom alla tankar och oron tillbaka som jag känt en gång tidigare. Det funkade ju att älska två barn, men tre? Hur är det möjligt? Hur ska jag kunna dela på mig själv och på mitt hjärta? Däremot växte min kärlek till Titus redan i magen, den var så stor och fulländad redan innan han var här. Det var inga problem att älska många. Men oron över hur jag skulle kunna räcka till för alla mina barn, som behöver mig lika mycket, men på olika sätt, var stor. Jag minns en kväll då jag bröt ihop och bara grät. Då var jag gravid i 7e månaden och det var inte långt kvar tills Titus skulle komma. Jag berättade för Richard om mina känslor, de där maktlösa, om oron, stressen och rädslorna. Han behövde inte göra mer än att hålla om mig och lova att han skulle finnas där för oss alla - det gjorde allting bättre.
Så kom Titus, den 23 februari i år med planerat kejsarsnitt. När jag hörde hans första skrik släppte alla spänningar och jag grät av lycka innan jag ens hade sett honom. Jag hörde på honom att han var frisk och välskapt, mitt hjärta visste det. Det var det allra viktigaste.
Väl hemma i lägenheten där vi nu börjat ett nytt liv med en ny familjemedlem kom oron och ångesten igen. Hur mycket hormoner kan en kvinna ha i sig egentligen? För mina tycktes aldrig ta slut. Ena sekunden var jag lyckligast i världen, för att i nästa stund sitta i ett hörn och gråta förtvivlat.
Denna gången läste jag på om hur det kunde vara för en kvinna efter en förlossning. Jag sökte också hjälp, jag går hos en kurator och pratar allt från 1 gång i månaden till 1 gång i månaden, beroende på vad jag behöver. Är det något jag lärt mig under min resa till ett drogfritt liv så är det att PRATA. Gå inte och bär på saker som tynger ner, men prata även som det som är bra förstås.
Denna gången läste jag på om hur det kunde vara för en kvinna efter en förlossning. Jag sökte också hjälp, jag går hos en kurator och pratar allt från 1 gång i månaden till 1 gång i månaden, beroende på vad jag behöver. Är det något jag lärt mig under min resa till ett drogfritt liv så är det att PRATA. Gå inte och bär på saker som tynger ner, men prata även som det som är bra förstås.
Så till det som rubriken handlar om: hur är det att ha tre barn?
Det är helt fantastiskt fint och roligt. Lika mycket som det är jobbigt och frustrerande. Känslan av maktlöshet kommer över mig mer än en gång i veckan, ibland kan den komma flera gånger om dagen.
Jag har barn i tre helt olika åldrar; Livia blir 9 år nästa månad, Charlie fyller 5 i november och Titus är 5 månader. Alla åldrar kräver sitt, på helt olika plan. Det är inte helt lätt att hitta någon aktivitet som allihop uppskattar. Titus är dessutom den som behöver mig mest när det gäller de basala grejerna. Just nu är han inne i en väldigt intensiv period där han inte kan vara 1 cm från mig eller sin pappa utan att skrika sig hes. Det blir lätt frustrerande när all vaken tid går åt till honom, medan mina andra barn får stå åt sidan för lillebrors skull. Hemmet förfaller vissa dagar, ingenting blir gjort.
Så visst är det tufft, men det är inte mig det är tuffast för; det är de liven jag skapat som jag inte kan lägga så mycket tid på. Och det är det värsta. Jag gör vad jag kan, mina barn vet om det. Men räcker jag till? En väldigt bra dag gör jag det, annars tvivlar jag.
Men! Jag gör vad jag kan efter förmåga och därför behöver mitt dåliga samvete inte vara så stort
Detta är antagligen något av det ärligaste och mest nakna jag skrivit och blottat i mitt liv. Men såhär ser det ut, och jag skulle inte bytt mitt liv för allt i världen.
Att jag suttit och skrivit detta inlägget med en hand för att bebisen inte vill underhålla sig själv, det är charmen med det hela ;)