Emma

Idag har det inte hänt någonting alls. Vi har bara tagit det lugnt och lunkat omkring i hemmet, gjort det som fallit oss in och till och med Livia har njutit av det. Åtminstone har hon inte gnällt på mig. Kreativiteten har flödat både för min och Livias del.

 

Livia har en massa nya idéer, ibland håller de i sig i veckor eller månader, andra gånger har hon glömt dem efter en dag. Just idag är hon inne på att färga sitt hår brunt. Det är förvisso ett återkommande tema. Dagen till ära tog hon saken i egna händer och använde sina kalkkritor till håret och målade sitt blonda hår till brunt. Till och med jag fick erkänna att hon passar väldigt bra i det. En fråga: när tycker ni det är okej för barn/tonåringar att tona håret? Vill poängtera för att undvika missförstånd, att jag INTE tycker det är okej för en snart 9 åring att experimentera med starka kemikalier. Men det kan vara kul att få höra era åsikter och tankar om ämnet. 
Jag själv tycker det är svårt att veta när ett barn får göra saker som hör till tonårens kategori. Man kan inte direkt jämföra med när man själv var liten, det var en helt annan tidsepok då. Tonåren och det vuxna har krupit ner otroligt mycket i åldrarna och hur mycket jag än försökt att få Livia till att stanna kvar i barndomen och leka med leksaker, så går det inte fullt ut. Det är lätt för henne att spela på samvetet och trycka på om utanförskap om jag säger nej till en viss grej som hon vill ha, som alla andra har. Jag är vuxen, jag är hennes förälder och jag bestämmer. Men till vilket pris? Ibland måste man vika sig och ge in för det som är populärt idag. Alltför ofta har jag gjort det om jag tänker efter. Men jag vill ju inte att hon ska känna att hennes kompisar har de populära sakerna och inte hon. 

Färga håret får hon dock inte göra, och det tror jag inte någon av hennes kompisar heller får. Det vore märkligt annars, enligt min mening. 

 En annan grej jag sagt tvärt nej till i över ett år är en airboard. Det är någon livsfarlig historia där man står på en bräda på hjul och ska hålla balansen, dessutom kör den superfort. Det kommer vara stort nej på den i många år till.

 

Min kreativa ådra har fyllts med fotografering. Systemkameran går varm igen och jag njuter till fullo när jag får föreviga världen jag lever i. Jag lär mig hela tiden, ju mer jag övar och fotar - givetvis. 

 I början när jag fick min kamera fick jag ont i magen när jag tog mina första bilder. Det blev ju inte alls bra och jag tyckte det var så himla svårt att få till det. Istället för lyckan jag borde känna i att ha en ny, fin kamera så blev jag ledsen och kände mig dålig på det jag tyckte var så kul. Jag föredrog min mobilkamera istället och lät kameran ligga ett tag. Samtidigt så ville jag inte ge upp, jag visste ju att jag hade det i mig. Därför beställde jag hem lite tidningar, bl.a Nikonguiden (har en Nikon D3200), Fotografen samt Kamera & Bild. Jag lusläste varenda sida, beställde hem 2 böcker, läste ännu mer med kameran ständigt redo i knäet för att testa på reglagen och mecka. Till slut släppte det, klumpen i magen försvann och jag insåg att jag behövde öva, öva, öva. Jag blev bättre, men fortfarande inte bra. Det var snarare ren tur om jag fick till en väldigt fin bild. Men det var ändå JAG som hade tagit bilden, och det var stolthet i allra högsta grad.

För att komma till saken; när jag idag satt och läste i en av mina fotoböcker fick jag bekräftat det jag tänkte och kände för nära två år sedan. Såhär stod det: "Kameran får aldrig kännas som ett hinder för dig. Den ska kännas som ett hjälpmedel och fungera som ett bra verktyg för ditt bildskapande. Det är din kunskap som gör skillnaden: När du vet hur kameran fungerar är det du som tar kontrollen"

Den var ett hinder för mig i början, och jag förstår varför nu!

 Titus har fått agera modell idag. Det har blivit nakenbilder, action, sov och allt som rör sig i hans värld. Han är ett fint motiv och väldigt lätt att jobba med eftersom jag är coolast i världen enligt honom ;)

 

Jag har tänkt mycket på framtiden det senaste året, men även på min historia. Ibland känner jag förtvivlan, men allt som oftast (turligt nog) känner jag hopp för framtiden. Det svåra är att jag fortfarande inte vet vad jag VILL göra med mitt liv, sett ur arbetsperspektiv. Jag älskar att skriva och läsa, har inga svårigheter med skolan och pluggandet. Det är min diciplin jag har problem med. Och det gör mig osäker. Jag vet att jag inte är där längre, där jag var för två år sedan. Och jag har inte testat på att plugga eller göra något som för mig fram i arbetslivet än. Så egentligen dömer jag mig själv på förhand. Jag vet ju någonstans att jag har förmågan att göra något mer än att bara gå hemma med barnen. Jag vet också att jag är gjord för något mer än detta, jag vill ju visa världen vad jag går för. 

 Fotografering är något som jag verkligen känner att jag vill utvecklas inom, därför tar jag alla chanser jag får nu när jag är föräldraledig att lära mig mer. Likaså skrivandet - det VET jag att jag är bra på, där är självförtroendet på topp. Jag kommer utveckla mitt skrivande, jag ska gå en skrivkurs i kreativt skrivande till hösten. Så visst är jag på väg någonstans!

Kom med idéer, tips, förslag - på var jag kan vända mig med min kreativitet. Jag är trött på att känna att jag står stilla.